Saknar min familj
•
saknar min familj
Batmamba skrev följande:
Usch vad tråkigt för er? Varför hälsar ni ej på varandra oftare?
äger ni Skype? Det är roligare än telefon, särskilt för barnen.
Sommaren låg pappa på IVA. oss åkte upp, vakade hos honom dem tre dygnen. Träffade även mamma en dygn då.
Sommaren ägde jag ett nyfödd så vi åkte inte långa sträckor alls. De kom ner på vägen mot Göteborg. (Mamma, pappa samt två sv systrarna).
Maken gillar ej mina föräldrar. Han skyller på ekonomin och på att detta är för långt för barnen.
•
Saknar min familj :(
Hörru Henrik, det där går fram och tillbaka. Är betydligt längre fram i karriären än dej, har egna tonårsbarn, och båda föräldrarna i livet. Det är ofta coolare nu då jag umgås med mina föräldrar och brorsa, det är fyra goda vänner som möts. I perioder har det känts så där men det går över. Har du syskon som har barn?
Vet ju inte mycket om dej, men bäst det är kanske du träffar kärleken och får en egen familj. Då får du småbarnsköret igen, men från den vuxnes vy. Inte bara enkelt, och hantera "gamla familjen och nya familjen" då de möts kan vara ett rent helvete ibland. Men det kommer och det går. Livet rullar på och det blir INTE bara sämre. Trivs mycket bättre nu mer än halvvägs till graven (troligen) än då jag var i tonår. Och åldras säger du, man blir mer rutinerad. Håller man igång bänkar man nästan lika mycket vid 55 som vid Lite rynkor skadar inte. Man är mest f-n så mycket klokare. Luta dig tillbaka i båten och njut! Det är en skön resa om man går med på att det är en flod man är på, inte en insjö.
Konkret tips på att göra nu: bjussa ut dem på krogen, en och en. Lär känna dem som personer. Och ni kan snacka igenom ert förhål
•
Jag tänker mycket på min barndom.. känner mig ensam.. tänker på morsan.. normalt?
Ursprungligen postat av caralho-enrabar
Känner igen mig hundra procent.
Tyvärr är min mor min största "last" i livet, om man kan säga så.
Jag är minsta sonen, alltid varit morsans unge medan andra syskonen varit farsans.
Haft mycket mental ohälsa som jag knarkat pga under min ungdom, ingenting som föräldrarna vet om dock.
Men kan precis som dig också ligga på nätterna och tänka just på morsan när ångesten är som värst.
Då jag bor utomlands några timmar med flyg bort så är det extra påtagligt i dessa tider med Covid och jag måste ibland tvinga mig själv från att inte längta efter morsans varma famn.
Har en underbar sambo som jag så klart vänder mig till och som är precis lika godhjärtad och varm som morsan. Men distansen till morsan förblir och satan så skev man känner sig när man som vuxen man kan ligga på natten med ångest i bröstet och tankarna börjar gå i hur fan man skulle reagera om morsan strök vidare.
Denna Covid har tripplat ångesten och tänker dagligen på morsan och hoppas hon är frisk.
Kan ibland känna en jävla hopplöshet kring det och det känns